Gå tillbaka till läsvärda artiklar Kärlek vid 100 år Del av vårt sommarbestyr i år var att förbereda för Olas och mitt hundraårskalas. Ola fyllde femtio i juni och jag fyller i november. Så vi hade en gemensam fest i augusti. Några av mina hemlösa vänner från Nattcafeét var med och grillade helstekt lamm för oss. Det blev väldigt lyckat och gott. Vår tro blev prövad när det började regna på eftermiddagen just innan kalaset. Men Gud är god, det klarnade upp innan alla gästerna kom. Sen hade vi ett hejdundrande kalas i vår trädgård med hundra gäster från när och fjärran. Det kändes så lyxigt att ha så många goda vänner och kär familj på en och samma gång. Talen och hyllningarna rörde våra hjärtan, men speciellt när våra fyra pojkar var framme och sjöng och talade. Victor, som är sjutton, sa bland annat; - Mamma, du är alltid där för mig när jag är nere och du är ett enormt stöd för mig när jag mår kasst. What would I do without you? Du kan tänka att det värmde gott i hjärtat och att intet öga var torrt. Både Ola och jag är vana att ge ut av oss själva hela tiden. Vårt hus har alltid varit som en järnvägsstation. Men att bara få sitta och ta emot en hel kväll var en annorlunda och härlig upplevelse. För våra vänner som inte var kristna blev många av talen starka vittnesbörd av vad Gud kan göra i och genom människors liv. En av gästerna, som vi faktiskt aldrig träffat tidigare, var en flickvän till en av våra vänner. Hon höll ett spontant tal och sa, - Jag blir alldeles tagen av alla dessa tal. Den kärlek som är här ikväll är helt unik. Om er Gud är den som ni säger han är, då vill jag lära känna Honom. Vår gäst berättade att hon hade känt på sig att denna kväll skulle ha en livsavgörande betydelse för hennes liv. När hon hörde att det skrivits en bok om mitt liv ville hon genast ha den. Det är en kvinna som jag skall bjuda med på vår Alpha–kurs på krogen i höst. Maria Waxin som har skrivit min bok ”Offpist” var värdinna på vår fest tillsammans med sin man Mats. Maria, läste ur ”Offpist” hur Ola och jag hade träffats för tjugo år sen, då vår kärlek började spira, ”Vid midnatt, när all servering och disk var avklarad, fick vi lite ledigt och vid tolvslaget skulle Ola ge mig en kamratlig nyårskyss. Då hände det som man annars bara läser om i noveller. Det bara small till! Allting blev som elektrifierat omkring oss och mellan oss. Vi studsade till och tittade häpna på varandra. Vad var det här? Något hade hänt. Det var som en blixt hade slagit ned och laddat hela atmosfären. Plötsligt kunde vi inte ta ögonen från varandra. Vi stod som förstenade och ville inte släppa varandra. Det enda vi kunde göra var att börja röra oss till musiken. Sakta, sakta. Tätt, tätt dansade vi med varandra i flera timmar och när vi stängde av musiken klockan fyra på morgonen var vi himlastormande kära.” Till kaffet hade min syster gjort en jättestor tårta som var en meter i kvadrat, format som ett stort hjärta med våra namn i. Det blev en festlig bekräftelse på att vår kärlek nu har hållits levande i tjugo år. ”Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken:” 1Kor.13:13. Gå tillbaka till läsvärda artiklar