I dödsskuggans dal ”Herren är min herde, mig skall inget fattas….Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig.” I går blev jag påmind om psalm 23, en psalm som jag älskar. En vän kom på besök, låt oss kalla honom Andreas och han berättade sitt vittnesbörd för mig. Andreas växte upp i ett hem där pappan var ateist och mamman ortodoxt troende. Genom en kompis hamnade Andreas i en liten missionskyrkas söndagsskola. Där fanns en söndagsskollärare som var brinnande i sin tro och gjorde ett starkt intryck på Andreas. Han öppnade sitt hjärta för Jesus och fick själv en levande tro och vittnade för alla sina kompisar, inklusive sin familj. Andreas fick en egen bibel av sin söndagsskolfröken som han värderade högt och läste ivrigt i. Pappan började bli orolig för att hans son skulle bli präst när han blev stor. När Andreas kom upp i tonåren flyttade familjen till ett område där han inte hade några kristna vänner. Istället var det en tuff omgivning där det handlade om vem som var starkast och coolast. Det blev allt svårare för Andreas att vara frimodig i sin tro. För att hänga med i gänget började han gå på gym och bygga muskler. När Andreas gör något gör han det till hundra procent. Det blev mycket träning och snart började han tävla i bodybuilding tävlingar. Andreas var framgångsrik, vann priser och siktade mot SM. För att musklerna skulle svälla extra mycket tog han ett förbjudet preparat som i för stora mängder var direkt livsfarligt. Flera bodybuildare har dött på grund av missbruk av detta preparat. Andreas var väl medveten om riskerna han tog, men han var fixerad vid att vinna en medalj. Han tog en stor dos inför tävlingen och lyckades komma trea i SM. På väg hem från tävlingen började han känna sig konstig i kroppen. Benen domnade och han fick kramper i hjärtat. Andreas förstod vad som höll på att ske och sa till sin kompis att köra så fort som möjligt till sjukhuset. På akutintaget blev det högsta beredskap, för Andreas höll på att förlora medvetandet och hjärtat slog väldigt svagt. Medan läkare och sköterskor samlades omkring honom och försökte hålla honom vid liv, fick Andreas dödsångest. Livet fick inte sluta nu. Han var ju för ung och hur skulle hans föräldrar klara det? Mitt i dessa tankar började Andreas glida bort och det fanns något behagligt över det också. Men så kom han att tänka på Gud. Det kunde ju inte vara Hans vilja att han skulle dö så ung. Andreas började ropa till Gud i sitt inre för han orkade inte öppna munnen. Sen försvann han bort i en djup medvetslöshet. Två dygn senare vaknade han med slangar överallt i kroppen. Läkarna berättade att det hade varit en svår kamp om Andreas liv, men att läget hade stabiliserats på ett mirakulöst sätt. När Andreas mamma kom på besök var hans första önskan att hon skulle leta fram hans gamla bibel från söndagsskolan. Gud talade åter till honom genom sitt ord och hans barnatro blev levande igen. Efter tio dagar kunde Andreas lämna sjukhuset och var fullt återställd. Läkarna var förstummade och kunde inte förklara hur han kunnat överleva, men Andreas förstod att det var Gud som hade helat honom och gett honom en ny chans. Gud hade bevisat för Andreas att Han är med även i dödsskuggans dal. Efter denna händelse slutade Andreas att muskelträna. Han fick en ny trygghet och kände att han inte behövde hävda sig gentemot kompisarna längre. Han kände sig trygg i sin relation till Gud. Idag påverkar han många i Göteborgs innekretsar med sitt dramatiska vittnesbörd.
|
