Gå tillbaka till läsvärda artiklar
Ett frö på varje ö

Sommaren har varit ljuvlig. Vi började med två veckors båtluffning i Grekland. Vi försökte att dela något av våra liv med Gud på varje ö. På en av öarna, Amorgos, träffade vi två färgstarka människor. Jag och min sjuåring Samuel promenerade utmed strandpromenaden. När vi kom till det sista huset som låg alldeles intill det blågröna Medelhavet, stötte vi på två män som jobbade på huset. Ägaren var en tysk-amerikan som hade bott i Grekland de senaste tjugo åren och jobbat mestadels som fiskare. Henry, som han hette var märkt av naturen och livets stormiga vindar.

Den andre mannen var en gästande portugis som hette Pedro. Han luffade runt grekiska skärgården och sökte vila för själ och kropp. Pedro var en duktig och framgångsrik arkitekt i Portugal, som tog en paus i sitt arbete några månader. När han kom till Katapola på Amorgos träffade han Henry och blev erbjuden fri logi om han hjälpte till att arbeta på huset.
Vi fick genast god kontakt och efter en stunds småpratande inbjöd Henry och Pedro vår familj att gästa deras hus den kvällen.

Det blev en intressant kväll. Henry visade oss runt i sitt hus, som var fullt av tavlor som han målat själv. Flera av dem hade andliga motiv. Det blev genast en öppning för djupare samtal. Henry intygade att han var troende. Han berättade att han varit nära döden flera gånger ute på stormiga hav, där han fått anledning att ropa på Gud om hjälp och fått sett Guds ingripande på många sätt. När jag frågade honom om han gett sitt hjärta till Jesus blev han tveksam och modfälld. Han såg sig själv som en alltför stor syndare för att bli förlåten och accepterad av Jesus. Under kvällens timmar fick Ola och jag förklara för Henry att försoning är en gåva som vi aldrig kan förtjäna utan bara ta emot med ett ödmjukt hjärta. Jag såg att det tändes ett hopp i Henrys ögon. Kanske fanns det en plats i himlen för honom också ?

Pedro, vår portugisiska vän, var som ett stort leende hela kvällen. Han var mycket filosofisk och älskade att tala om andliga ting. Pedro hade sökt Gud genom olika religioner och kommit fram till att Gud fanns i dem alla. Under kvällens samtal lyssnade han ivrigt. Kan det verkligen bara vara Jesus som är den enda vägen till Gud ? Men å andra sidan är ju han den enda som kan förlåta oss, eftersom han har tagit våra synder på sig. Det blev en utmaning för Pedro. När det var dags att gå upplevde jag att jag skulle säga till Henry att Jesus älskar honom och att han är ett Guds barn. Då trillade tårarna utmed hans kinder och jag fick en stor kram. Pedro följde oss till båten dagen därpå och hade skrivit ett långt brev där han beskrev sin kärlek till Gud och Jesus. Det var ett gudomligt möte!

Vid nästa ö fick jag ett långt och givande samtal med hotellägaren. Maria som hon hette, berättade att hon mist sin son för ett år sen. Han hade varit en duktig atlet som plötsligt drabbades av en hjärntumör och dog efter tre månader. De hade till och med åkt till Stockholm för att genomgå en operation som hade misslyckats. När jag sa till Maria att hennes son var på ett bättre ställe nu, började hon gråta. Hon berättade att hennes tro på Gud hade blivit levande och förnyad genom sin sons bortgång. Maria hade först gått in i ett fullständigt mörker. Men allteftersom hon började söka Gud i ren desperation släppte paniken och friden infann sig. Maria blev buren genom denna svåra tid, precis som historien om ”Fotspåren i sanden”. En människa fick se en bild av sitt liv som en vandring på en sandstrand när han frågade Herren efter sitt jordeliv:

- Jag ser i sanden att du följde mig hela livet.
Men varför ser jag bara ett par fotspår när det
var som mörkast och tuffast i mitt liv?
Jesus svarade,
- Min vän det var då jag bar dig!


Gå tillbaka till läsvärda artiklar