Gå tillbaka till läsvärda artiklar Ett egotrippat liv Jag jobbar på ett nattcafé för hemlösa människor i Göteborg. Många av våra gäster har en stark tro på Gud. För de hade inte klarat sitt tuffa liv utan den. När jag jobbade i förra veckan så visade en ärgad och skäggig äldre man mig ett litet smutsigt och skrynkligt kort. Läs, sa han tårögd. Den här texten håller mig vid liv varje dag. Det var Psalm 23: ” Herren är min herde mig skall inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar…Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig…” Fastän hans liv är kantat av misär och missbruk finner han en väldig trygghet i dessa ord. En annan av våra gäster samma kväll kom och frågade mig; - Hur kan du tro på en Gud när världen ser ut som den gör ? Jag svarade honom att varje människa har ett val. Alltför många har valt bort Gud. Då tar egoism, materialism, maktbegär och annat lätt över. Därför ser världen ut som den gör. Eftersom Gud är en god och kärleksfull Gud tvingar han sig inte på någon. Men när jag väljer Honom blir världen bättre, för jag blir en bättre människa. Det är min egen erfarenhet. Innan jag blev kristen levde jag ett väldigt egotrippat liv där allt gick ut på att tillfredställa mina egna behov och intressen. Ibland blev det på bekostnad av andra. Jag hade inget till övers för människor som hade det jobbigt på olika sätt. De fick skylla sig själva. När jag mötte jag en uteliggare gick jag hellre en omväg för att slippa komma nära. Jag försökte spela cool och häftig, men egentligen var jag väldigt osäker och otrygg på insidan. Men jag vågade aldrig möta mig själv och var mycket rädd för döden. Det fanns hela tiden en gnagande otillfredställelse inom mig som jag försökte döva med män, äventyr och droger. Men till slut slog jag huvudet i väggen och hamnade i situationer jag inte kunde klara ut själv. Sjukdom, oro, förtvivlan och till sist hamnade jag i fängelse. I ren desperation knäppte jag mina händer och bad Gud om hjälp. På ett helt otroligt sätt vändes det omöjliga till det möjliga. Gud bevisade sin existens för mig och jag förstod att han hade en annan plan för mitt liv än det jag levt innan. Efter det sökte jag mig till ett helt annat umgänge. Det visade sig att några av dem var kristna. Mina nyfunna vänner påstod att Jesus är enda vägen till Gud. Först tyckte jag det lät för snävt och enkelriktat. Men så såg jag på dessa människor att de hade något speciellt. Nyfikenheten tog överhand. Efter ett tag bad jag att Jesus skulle komma in i mitt hjärta och visa sig för mig. Från den stunden fick jag en helt ny vila i mitt inre och jag kände att jag var på rätt väg. Det var som om en våg av kärlek sköljde över mig. Jag fick uppleva att Gud älskade mig för den jag var. Det gjorde att jag kunde börja älska mig själv och mina medmänniskor på ett nytt sätt. Mitt liv blev radikalt förvandlat. När jag nu träffade människor som hade det svårt eller levde i ett missbruk fick jag istället kärlek till dem och en lust att hjälpa dem. Vilken förändring! Herren har varit min gode herde sen dess. Vid ett tillfälle för tio år sedan befann jag mig verkligen i dödsskuggans dal. Jag åkte skidor på en glaciär och föll ner i en spricka. Normalt skulle man dö direkt då sprickan var hundratals meter djup, men jag fastnade efter bara tio meter. Så även där var Han med mig och hjälpte mig upp. Nu har jag övervunnit min fruktan för döden. Och min egotripp har förbytts till ett utgivande liv. För jag vet att oavsett om jag lever eller dör så är Jesus med mig. Det är en underbar trygghet, som jag unnar alla. Gå tillbaka till läsvärda artiklar